FML.
Nu är jag hemma igen. Efter en vecka på psyk. Försökte ta mitt liv, men dum som jag var så satt jag i telefon med en vän (my bro) som hörde att jag satt och klicka ur tabletter. Sa att jag bara skulle ta min nattmedicin men icke..
Slutade med att jag tog 150 olika sorters pills plus en jäkla massa sprit på det. Minns inte ett skit dom tre kommande senare dagarna. Har lite minnesbilder från intensivavdelningen, men det är mest hallucinationer. Minns att en man pratade med mig genom ventilen inne på toaletten på psyk. Hörde hur han viskade efter hjälp. Och att ett spädbarn grät. Så jävla hemskt.
Men jag satte mig själv i den situationen. Hade jag inte pratat med min bror så hade jag aldrig kunnat skriva det här. Du räddade mitt liv. Och jag är tacksam över det! För nu får jag riktig hjälp istället. Heeelt andra mediciner och helt annan vård.
Men jag är livrädd nu när jag är hemma. Har ingen att vända mig till på 5 sekunder ifall jag känner att jag inte klarar av en känsla. Jag vill tillbaka till tryggheten. Det går nog över. Får bara ta en dag i taget.
Jag håller fortfarande på att anpassa mig till mitt nya mående och nya mediciner och samma gamla hemmiljö. Denna giftiga hemmiljö.
Jag var minuter från att dö. Känner ändå en sorg över det. Ännu mer att bearbeta.
- Jag gjorde det på din födelsedag. Jag ville nog bara vara med dig.
Jag vill bara bort härifrån just nu.
- give me strength!
